Familjer är solsystem. Små planeter kretsar kring centrum i bestämda banor. En planet kan aldrig lämna sin bana. Och en sol måste alltid sitta där i mitten och lysa. Det är inget svenskt med det. Men det existentiellt svenska ligger i att inte på någon plats i någon tid har en familj med folkligt ursprung haft det så bra som den svenska folkhemsfamiljen under de sista decennierna av 1900-talet. Varit så mätta och belåtna, välnärda, sysselsatta, hela och rena, utvilade omhändertagna och med så lagade tänder av ett så välvilligt samhälle. Inte någonstans, någon gång. Och ändå… är det så svårt. Om inte den vetskapen gör något med människorna så vet jag inte vad som ska göra något med oss./Lena Andersson
“Lysande, lyckat och tänkvärt”/NA
“Det är ju för f-a min familj!”/expr.
“Familjen är oundviklig och omöjlig” skriver Lena Andersson i programbladet och det kunde vara skrivet av pjäsens Älskarinna. Hennes förälskelse i familjefadern, som tvångsmässigt skruvar på sitt hus med elmaskin, är gåtfull, men rymmer kanske den längtan som är familjeproblematikens kärna: att vara en men också två och flera. Barn och föräldrar, uppbrott och hemkomst: bilderna av mänskliga beroenden står tätt som björkarna i sommarskogen i Vinter snart.”/SvD
“Det blir en liten rad lättsamma små porträtt [—] Av några ledsna, envisa, ganska snälla, helt vanliga och rätt konstiga svenskar. Som har tröttnat på varandra och på livet men inte alltid säger det utan visar det.”/SR
