“Martina Montelius pjäs har en titel lång som en kort saga: Jag växte upp inbäddad i spenavarm kattsand älskad bortom allt förnuft. Det är en titel som också låter som inledningen till en poetiskt lagd analysands bekännelse för sin terapeut. /—/Montelius har ersatt den borgerliga familjen med den löjliga, och även om alla inblandade har större eller ännu större narcissistiska störningar, så är behoven och känslorna liksom frikopplade från empiriska personer och svävar i stället omkring i språket. Montelius pjäs är en skrattets kritik, men det är ett skratt som skyddar det ömmaste hos människan, det som kan döljas av en näve spenavarm kattsand.”/ Claes Wahlin, AB
