“En arkitektgrupp får i uppdrag att grundligt sanera en liten medeltida stad, att låta den fritt vuxna, oregelbundna, orationella mänskliga miljön bli uträtad till en funktionalistisk mönsterstad. Att invånarna protesterar berör ingen. Deras skrivelser manipuleras bort. Arkitektgruppen fortsätter sin planering i upphöjd självgodhet. Man vill ju bara allas bästa, i kraft av det abstrakta förnuftet, högt över de konkreta människornas tanke. Men en av arkitekterna, Albert, börjar tänka själv. Allt fler påverkas, men det hela slutar med döden för en av medarbetarna. I slutscenen säger projektledaren: ‘Vi är skakade, framförallt därför att vi inför hans död förstår, att också vi har ansvar för världens sorgliga tillstånd och för att de ömtåligaste bland oss jagats ut över tillvarons gränser… Låt oss lova varandra att aldrig mer låta våra själar saneras och att vi aldrig mer skall sanera andras.'” /Christian Braw i SvD
#havel
