”Det sista fotografiet av dig och mig tillsammans… Det känns lite konstigt. Jag är så van att du står i bakgrunden. Eller i utkanterna. Nej! Säg ingenting! Du tänkte säga att du är en förgrundsgestalt, eller hur? Jag vet alltid vad du ska säga när du avbryter mig. Jag är så van vid att du finns i de här trakterna.”
Ska vi skiljas? Ragnar frågar med darr på rösten och Rut jublar över all denna lycka. Äntligen ska hon bli fri igen och slippa vara hopsydd och reducerad till en hälft, om än äkta. Nu ska Rut bli hel och helt och hållet sig själv. Fast först den viktiga skilsmässoceremonin, svekmånaden och så till sist kan Rut lämnas tillbaka till sin far som märkligt nog ännu lever.
En sista skilsmässoförhandling återstår, ett sista gräl, en sista pardans före ensamheten. Här haglar sarkasmerna lika tätt som livsinsikterna, nålstick och existentiella glidningar, Kristina Lugn rör sig fritt mellan vardagsrealism och metafysik.
Urpremiär 1997.
