“… handlar om hemmahörighet, om vad som händer med en människa som inte får vara det den är… men det handlar också om kontakten med varat, om den specifika saga som alla kulturer innebär och vilka vi svenskar är, sedda av en mörkhyad, animistisk grabb van att leva nära marken. Mankell har skrivit en mycket lyrisk, nästa panteistisk text om natur och närhet som andliga kvaliteter vi glömt… Men det är också en existentiell pjäs berättad med en innerlig sagoton…” (SvD) “Gripande poesi över stora avstånd…”(DN) “… en skimrande sagovärld med bett och tyngd…”
