Efter arbetsdagens slut bestämmer sig huvudpersonen Katarina för att stanna till i ett parkområde, varför vet hon inte. Hon väntar, hamnar liksom i en bubbla av stillhet. Människor passerar och hon “uppfattar” vad de säger. En våldtäktsman härjar i området och ett möte dem emellan tycks oundvikligt.
Urpremiär 1992 på Göteborgs Stadsteater.
“Magnus Dahlström skriver en tät, intelligent och kvick dramatisk prosa utan motsvarighet i Sverige efter Lars Noren.” /DN
