”Inte bara kroppen sitter fast i sig själv. Utan också personligheten.
Jag är tids- och rumslös, och föräldralös. Löst flytande omkring i badvattnet, morgon middag kväll.
Tiden förflackas och bebor fibrerna i den snodd som håller mina korkskruvslockar böjda men erekta.
Jag har kasserat min egen form. Jag har låtit mig ommodelleras.
I badvattnet finns sagofigurer, men de är gamla. Åldrade gnomer, emigrerade från
Läsesalongens kurdiska pekböcker. Jag kan inte andas. Det går inte att få luft i den här kroppen.
Och även om jag bad om hjälp, och någon verkligen kom rusande, vore det för sent.
Hela min tillvaro är en tre minuter lång dödskamp som upprepas och upprepas och upprepas.
Och ändå är jag fortfarande en grym människa. Jag som hade trott att jag skulle bli hyvens av att dö.
Att jag skulle säga: ”kärleken är allt. Det enda som har någon betydelse.” Men det säger jag inte.
Jag säger att jag är rasande! Rasande på min bortklemade hustru som är så upptagen av att slaska in sin skrovliga hals med skönhetskräm istället för att sörja mig. Och rasande på den lilla Henny. Min älskarinna. Min älskade. Älskade människor måste utplånas. Oskyldiga människor måste straffas. De gör livet olidligt för de skyldiga. Och döden, tydligen. De gör även döden olidlig. Jag är död. Jag trodde att det skulle vara mer intressant att vara död. Att jag skulle vara mer intressant. Men jag ligger bara här. Lika sladdrig och utan mening som alltid. Dagarna går mig förbi och igenom som tillfälliga väderspänningar. Jag kan se ut genom det nytvättade fönstret. Staden ligger stilla, insvept som ett lindebarn i de duvblå damernas och de många halvlängtande hundgestalternas andedräkter. Jag kan inte sova. Jag kan inte vara vaken. Sannolikt finns jag inte ens. Titta inte på mig. Titta inte på mig!” / Ur LIKVAKA av Martina Montelius
