Med hopp om gästfrihet och förståelse flyr den unge Beni från de politiska oroligheterna i Nigeria. I Tyskland hamnar han i asyl och bemöts med hat och avoghet. Han klamrar sig fast vid dessa ord: Jag älskar detta land. Men människor är döva för hans bemödanden och hans ångest och sorg ökar. Bara en modig och kärleksfull städerska från Polen kan förmå honom att öppna sitt hjärta och det utvecklas till en poetisk och gripande kärlekshistoria. Turrinis gestalter skapar ett storartat försvarstal för ett mer humant och öppet samhälle och detta med ett gapskratt. Ett skratt som fastnar i halsen.
“Turrinis ursprungstext sätter fingret på just den punkt där nationalismen som idé bryter samman av sin egen inkonsekvens i mötet med flyktingars drömmar och förhoppningar.” /SvD
