Ett äktenskapsdrama i bondemiljö, tiden är tidigt 1900-tal. Det ställer fram en ung bondhustru, som inte väjer för något – inte ens en mordkomplott – för att bli fri från sin make och kunna få den man hon är förblindat passionerad i. Men hennes hänsynslöshet blir hennes undergång. En utmanande roll för en stark skådespelerska, som med äkthet och psykologisk insikt kan styra dramat till det gripande porträttet av en besatt människa. Tre större, intressanta olika manliga roller och en kvinnoroll i 70-årsåldern kompletterar rollistan, samt två små manliga biroller. När Moberg först lämnade pjäsen på Dramaten, tackade dåvarande chefen artigt nej med motiveringen, att den var “för äkta” och att det inte fick bli “teaterbönder” bara ställda på scenen. Han var tydligen rädd för att de “fina” Dramatenskådespelarna kunde gestalta äkta bönder. Moberg tackade med finurlig ironi i företalet till den tryckta utgåvan för att Dramaten i alla fall hade slagit fast att det var en äkta pjäs. Och visst hade Dramatenchefen rätt i att den måste spelas äkta, så att den starka passionshistorien inte blir melodramatisk.
