Vi som såg och bedårades av Wim Wenders film Himmel över Berlin på åttiotalet får här åter möta änglarna Cassiel och Damiel. Och ni som ännu inte gjort deras bekantskap tror jag kommer att bli lika förtjusta i dessa två gestalter som nedtecknar människornas tankar, som noterar hur många gånger stenen studsar på vattenytan. Ingen detalj för liten, ingen människa obetydlig. De möter gatuköksbiträdet, tjänstemannen, publiken och den blinde historieberättaren Homer. Och så cirkusartisterna, de som flydde från våld och förtryck. Över Medelhavet flydde de. Människorna i pjäsen bär sina tankar, sina minnen och sin framtid efter bästa förmåga. Vad som förenar dem är ödmjukhet, välvilja och hopp. ”Det är större att ge än att få” säger Homer.
Men dagen kommer när Damiel vill hoppa av änglavarandet och bli till kropp av kött och blod. Och så slutar pjäsen i musik och glädje när mjuka läppar möts. ”Det var överraskningen över oss två som gjorde mig till människa. Jag vet nu vad ingen ängel vet.”
Det går fint att byta ut orten i titeln så att den speglar den geografiska plats där pjäsen spelas.
