Efter Søren Kirkegaard
Sensommar, septembermorgon och inte ett moln på himlen, staden håller på att vakna, sopkärrorna skramlar på gatorna, blomsterhandlarna jäktar med sina leveranser till hotell och kontor, kioskinnehavaren ser nyheterna på teven bakom disken.
Allt är som det ska vara, om det inte vore för mannen och pojken som är på väg genom parken. Mannen bär på en väska med bensin och en kniv.
De tar inte bussen, utan promenerar hela långa vägen, för mannen gör allt för att skjuta upp ögonblicket, när han ska offra sin son.
Roland Schimmelpfennigs pjäs utspelar sig som en närbild av den här morgonen, den fruktansvärda och soliga septembermorgon, då Gud befallde mannen att offra sin egen son. De är Abrahams och Isaks namnlösa arvtagare, nu inte på väg till Morias berg, utan till en kulle i parken, där det enda vittnet är parkvakten, som håller på att tömma papperskorgarna. Händelserna följs och kommenteras av pjäsens modersfigur, som i likhet med den bibliska Sara, fött en son med Guds hjälp, trots att hon inte längre är fertil. /ur Holland House´s presentation.
