Om sparbanksdirektör Hammars plötsliga försvinnande.
”Han har fått så många utmärkelser, han har fått stora porträtt och långa spalter i tidningarna, när han fyllde sextio år och sextiofem år: Direktörn är helt enkelt en oumbärlig person på orten. Och i fjol så fick han ju Vasaordern. Och då förstår väl kamrern: Min kännedom om den mänskliga naturen har sagt mej, att en sådan bankdirektör helt enkelt måste försvinna en dag!” (ur pjäsen)
