Dramatiker: Staffan Göthe
Detta är så nära en samtidsklassiker man kan komma. Få svenska pjäser har som “En uppstoppad hund” lyckats ta pulsen på vår nutidshistoria.
Staffan Göthe förmår höja det enkla, triviala till konst och vrida det ett varv till, till komedi. Han hjälper oss att skratta åt det mörka och begrunda det. Det nervpillerknaprande nattbiträdet, den alkoholiserade adjunkten, familjerna Ljung och Cervieng utgör en liten men skarp modell av det svenska folkhemmets historia. Ett av pjäsens centrala teman är den unga människans möte med vuxenvärlden. De vuxna är svaga, i köttet och sinnet – medan barnen är barn i allmänhet. Nyktra, sluga och uppfinningsrika. Femtiotalets ungdomar, Morgan och Irene betraktar frågande vuxenhetens otrohet, förljugenhet och frireligiösa grubblerier. Ofta söks svaren i Hemmets läkarbok som köpts på avbetalning och visar såväl nakna som imbecilla patienter från Kristianstads län. Alltmedan plågoanden Tyrone planerar sinnrikt utformade tortyrmetoder för Morgan i pannrummet.
En mastodontpjäs, både innehållsmässigt och tidsmässigt, föga märkt av tidens tand, fortfarande vital och aktuell trots att den tar sin början i ett Sven Järringskt 50-tal och slutar tre decennier senare. För vad Staffan Göthe egentligen diskuterar i pjäsen är de stora existentiella frågorna. Han konfronterar livet med döden och det goda med det onda på en mängd olika plan. För under ytan, om man bara det minsta börjar skrapa på pjäsens många fasader, finns där ett oändligt djup och ett oändligt antal frågor som aldrig får något svar. Men den viktigaste av dem alla är: Vasch tog livet vägen?
“Allt sker i repliken hos Göthe, det är där vi hör oss själva och tiden, vare sig det är 1950-tal eller -80-tal eller nu, men vi hör det bara om vi lugnar oss lite och lyssnar.” /SR Kultur
“Staffan Göthes pjäs från 1986 har en stark smak av Tjechov, inte minst genom de skådespelarvänliga rollerna.” /SvD
“‘En uppstoppad hund’ förtjänar fortfarande att spelas. Hunden biter än.” /UNT
“Varje personlighet fick alla sina sidor framlagda ur hela sitt mänskliga perspektiv. Ibland visste man inte om man vågade skratta, för det var ju så hemskt. Samtidigt kunde man inte heller låta bli.” /Kulturbloggen
