Ett epos om Sverige i dag. Att skriva om samhället man lever i är svårt, man är ju själv en del av det kaos man skriver om, som går att se på tusen olika sätt, och vad är egentligen relevant? Hur kan man nå målet att beskriva något som går till hjärtat på vad det egentligen handlar om? Jag tog tag i en känsla som drog mig med och hade föresatsen att återvända till min ursprungliga drivkraft i att skriva för teatern, att låta min historia använda alla teaterns styrkor och radera allt inom mig själv som är strategiskt, som: ”det får högst vara tre-fyra roller, annars är det ingen som har råd att producera den”. Att låta fantasin blomma ut alldeles oavsett praktiska hänsyn, av kärlek till teatern. I dag, drygt fem månader senare känner jag att jag har skrivit en på alla sätt stor och nödvändig pjäs som teatrarna måste spela, och att det är närmare 50 roller – som i och för sig kan spelas av betydligt färre skådespelare – kanske är just vad teatern behöver i dag, då det enda man kan se är förskrämda, förkrympta frigruppskoncept, ”smarta” kompakta versioner av de stora eviga pjäserna, även på våra stora scener. Det finns sådant som är viktigare än att köpa och sälja saker och att ingå i ledet av producenter och konsumenter, av varor och tjänster och idéer och frihet – vilket är precis vad pjäsen handlar om.
