“En relationspjäs om en moder och en dotter, den förra narcissistiskt suicidal, den senare drömmandes om fadern när hon inte bär sin moders skuld. Det epileptiska riktmärket är en nattsvart historia, komiken i de drastiska replikerna ett sätt att komprimera och skapa allmängiltighet. På så vis är pjäsen en bild av ett tillstånd: rester av en svensk familj i sent 1900-tal.”/Aftonbladet/
”Jag var lilla blomman. Jag var den minsta av bebisarna. Jag var den som stal de andras leksaker och sprang och gömde mig och pissade i hörnet. Jag var den som för första gången smektes över kinden av en annan än min mamma. Och då fick känna hur det känns. Att falla uppåt. Jag var den som gick in i affären med skotskrutiga damtrosor på huvudet. Men förgäter mig gör envar. I alla fall!”
