Kanske den svartaste av Göthes stycken om ett folkhem i förfall, med arbetslösheten fällande sin skugga över medborgarna. Det känns som människorna här givit upp sina drömmar. Men det är ändå skrivet med Göthes lätta ömsinthet, hans mjuka poesi och drastiska humor. De tre kvinnorna i pjäsen, mormor, mor och dotter, representerar varsin generation. Men den yngsta dottern inger inget framtidshopp; Hon är prostituerad och raggar torskar på de kvällsmörka gatorna. Mamman låter det bara pågå med en sorts cynisk uppgivenhet. Kanske är det mormodern, på kortfristigt besök hos dottern, som får representera den gamla tryggheten och de stabila värderingarna.
“Och när balladen slutarså sover de alla i huset vid Körkarlens gata. Mannen med den säregna näsan, de rödsupna ögonen och det hopknycklade brevet sover med sin blodiga kind mot horans lår-så mjukt och lentnästan såsom en riktig sliten skärbräda kan vara.”
