Teaterns villkor slits isär just nu, som en baguette på en begravning. En skådespelare förväntas argumentera för sitt yrkes existens, till och med inför kulturministern. Ack, om det stannade där.
Allt de ville var att skapa en hyllningsföreställning till Allan Edwall. Sedan ville lokalen, den lilla potatiskällare som Allan gjort till en teater, också prata: Om hur det är att vara styvbarn till en bostadsrättsförening och härbärgera Sofokles, Dostojevskij, Kristina Lugn och allt däremellan.
Och hela tiden dör de, de som alldeles nyss levde så högljutt här inne. När de oförhappandes kommer tillbaka, glömska av gränserna mellan liv och ickeliv, får skådespelarens hjärnkontor öppna filialer som den krympande kulturbudgeten aldrig i livet kan täcka. Men då är det för sent.
Urpremiär 9 december 2026 på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.
”En av svensk teaters mest kreativa scener visar sig ha varit en hel epok, måtte den inte vara över. Det här får inte vara sista andetaget.” /Ingegärd Waaranperä, DN
”Ett svartsynt, lyriskt vrål om att få eller kunna existera. /…/ Källarteater, alltså. Med all den kraft och kärlek den förmår.” /Lars Ring, Expressen
”ännu en kvick monolog skriven och regisserad av den ständigt lika kreativa Martina Montelius, nuvarande teaterchef för den gamla potatiskällaren som denna gång alltså flödar över av kiss- och bajshumor; ett dasskapital som inte alltid värdesätts i politiken men som är en ovärderlig del av vårt mänskliga kretslopp: de utrotningshotade källarteatrarna” /Ylva Lagercrantz Spindler, SvD
