“Flaggskeppet” bland Mobergs allmogepjäser, en “folkkomedi” som Moberg kallar den, och ingen kan väl som han med ömhet, klarsyn och humor skildra det enkla folket ute i stugorna. Här är det den snart 70-årige änkemannen Andreas Jarl som lockar Gustava, änka sedan ett år knappt, till äktenskapsplaner. Och det är naturligtvis inte någon sent i livet uppflammande passion, utan på rationell, ekonomisk uträkning baserad tanke, att två lever och bor billigare i en och samma stuga än i var sin. Men det är inte utan ömhet för varandra, framför allt inför minnet av den tidigare livskamraten, som de planerar att “dela allt lika” och ta ut lysning. Men till lysningskalaset i sista akten har misshälligheterna kommit i dagen: vanor som inte går att ändra på, omöjligheten att dela lika “rättvist” – vem ska betala vad? – och så de vuxna barnens anklagelser: “Så där gör man inte i er ålder” säger de men menar “hur går det med arvet?” Andreas har en rival också, den jämnårige änkemannen Mandus – “god vän sen tjugo år men en knöl” – och han gör det inte lättare för Andreas äktenskapsplaner. Här är alltså tre härliga äldre rollfigurer samt dessutom de två döttrarna 30 och 40 år, två män 25-30 år, en handelsresande i “förstoringar av fotografier” och diverse kalasfolk.
