Lika länge som jag burit allt annat: fotboll, musik, skådespeleri och teater, lika länge har jag burit pjäsen om Hedvig, 35 år, som en småfrusen sommar i slutet av sextiotalet kommer hem till sitt älskade Pepparrotsland, som hon lämnat för Paris, då hon var sjutton och ett halvt år. Nu är hon tillbaka för att se vad hon lämnat och vad hon fått. Men något är det med allting; att vi kommer och att vi går – ut och in i vår egen historia, samtidigt som pepparroten växer sig blank och sinnligt hög överallt omkring oss. Detta är kvinnornas stycke med oförskämt mycket klassisk musik – och jazz också. /Magnus Nilsson
“Livet i Pepparrotslandet är tragiskt men ändå så klart genomlyst och värmt av hopp. Ty Pepparrotsfolket är mäktiga starka känslor och de som kan förbanna och sörja förmår också älska stort och hett. Däremot har de, precis som vi alla, klent perspektiv på tiden. Och det är där Magnus Nilssons 50-tal hjälper oss att ställa om klockan från digital till mekanik. För en stund förmår vi se timvisarens kretslopp: ‘Tid är det enda vi människor äger. Försvinner den, går vi bort oss. Och ibland måste man få gå bort sig för att se vad man utgick ifrån.’
Pepparrotslandet är en pjäs som, precis som den Nilssonska vokabulären, ska smakas, lyssnas, läsas och kännas från alla håll.” /Pia Huss, DN
