En radiopjäs.
“Se inte så rädd ut Jonathan. Ingen har rest längre än till månen. Men jag tänkte att du och jag skulle ge oss iväg rätt ut i universum”, säger Gustav Bauer till sitt barnbarn, när han en dag hämtar honom i bil utanför skolan. Jonathan känner knappt igen sin morfar. Han talar osammanhängande och klagar på att det bränner så i ögonen. Gråter han? Vad är det egentligen som händer? “Vet mamma om det här”, undrar Jonathan? Men han får inget svar.
“Vid gränsen” är en radiopjäs om flyktingskap och exil. Om att förlora sitt minne, sin tillhörighet och sitt språk. Om att lämna allting bakom sig, för att återvända en sista gång: ensam, utblottad och jagad, på den andra sidan om gränsen.
