Handlingen utspelar sig i vår tid i utkanten av Albaniens huvudstad Tirana. Det är den fjortonde mars och i morbror Keqis hus har det firats bröllop. Keqi verkar fruktansvärt gammal, nästan uråldrig, trots att han inte fyllt mer än sextiofem. Keqi sitter i en fåtölj med uppkavlade byxben och fötterna i en balja. Kequis lillasyster tvättar hans fötter. Det är helt normalt, i Albanien bjuder traditionen att kvinnorna tvättar fötterna på familjens överhuvud.
Morbror Keqi är inne på sitt sista levnadsår och kommer att ända sina dagar i ett fängelse innan vinterns första frost kommer. Men det vet Keqi förstås ingenting om. Och förresten är morbror Keqi inte alls någon ”morbror”. Såtillvida att han är kvinna, i likhet med alla andra roller i den här pjäsen.
Sådana som Keqi kallas i Albanien för ”burrnesha” *).
*) Medan de fortfarande var mycket unga avlade ”burrneshas” ett kyskhetslöfte och tog på sig ansvaret för familjen. De bär herrkläder, utför traditionellt mansarbete och ersätter de män som gått förlorade. Det var ett val kvinnor kunde göra ifall mannen i hushållet dog utan en manlig arvtagare.
