“Pjäsen “Monsemann” handlar om en familj där man anar att föräldrarna är gravt mentalt sjuka och relaterar till sonen Monsemann via rigida repetitioner, nästan militäriska. Föräldrarna är oerhört måna om att verka normala och klamrar sig fast vid ständiga samtal om en viss hamster, att pojken äter dubbla portioner efterrätt och att han alltid, alltid dukar av bordet. Detta upprepas ständigt, till dess publiken får veta att Monsemann är omhändertagen av sociala myndigheter.
Pjäsen blir på så sätt en diskussion om hur barn drabbas av dysfunktionella familjer. Eller, vilket är än mer tabu att diskutera: frågan om utvecklingsstörda alls bör ha barn? Brattberg skriver öppna texter, det är upp till var regissör att bestämma graden av “normalitet” rollerna ska ges inom diskussionen om vad som är friskt och sjukt, normalt och onormalt.”/ur en artikel av Lars Ring, SvD 2013.05.12
