“Och sedan hoppar barnet ut,och det svävar faktiskt i luften – det driver en bit med vinden. Ser du? ropar barnet. Det går! Det går! Vad var det jag sa! Och mannen i klocktornet skrattar skevt. Ja – Barnet hänger i luften på natthimlen, med utsträckta armar. Benen, den lätta kroppen. Tiden står still. Är det motsatsen till evighet? ropar barnet. Och sedan störtar det i djupet, handlöst, störtar ner i Intet och ser ändå samtidigt, trots mörkret, världen i minsta detalj, fogarna mellan de gamla stenarna i kyrktornet skenet från den gröna fasadbelysningen, det ser in i höghusens fönster på andra sidan gatan, möbler, kök, lampor, människor, ensamma eller par,och där nere laterntåget, de många ljusen,de många vännerna, de många laternorna, hemmagjorda.” (Ur pjäsen)
