Processen startade som vanligt: orden byggde rummet. Det blev ett avhelgat bönhus fyllt av symboler och en grusplan och en trädgård utanför fönstren. Två kvinnor möts i det där huset efter många, många år, deras barndom och ungdom har länkat dem samman, båda gnager sina gåtor och båda söker svar. Jag kände dem inte när de steg fram från första början men jag hörde deras ord och nu uttalar de mina som jag lagt i deras munnar – fast jag är ingen av dem och ändå båda två. Författarjaget i mig är större än jag själv, det står bredvid och ovanför mig och vågar vad som helst. Lider inte av begränsning, känner ingen skam. Vältrar sig i lustar, ylar av förtvivlan, är skabröst och bedjande, inburat och frisläppt. /Elsie Johansson
“… lika delar ironi och direkt humor och en vilja att diskutera hur pengar – frånvaron av dem och bristen på dem – och social position ofrånkomligen formar människor.” /SvD
“… författaren Elsie Johanssons debut som dramatiker. Tacknämligt, eftersom man alltid vill ha mer av henne. I pjäsen rör hon sig kring de teman som återkommit i hennes romaner: fattigdom, klass och sökandet efter sin egen väg.” /DN
“… det är utmärkt att det finns två roller till i dramatikhyllan för kvinnor som levt livet och därmed har något att säga.” /nummer.se
