I Ulf Starks dramatisering av Hjalmar Bergmans välkända familjeskildring möter vi Farmor, den viljestarka och dominanta, men i grunden välmenande och godhjärtade Agnes Borck, på hennes 70-årsdag. De överlevande ur hennes barnaskara är på ingång för att uppvakta födelsedagsbarnet, men det är med blandade känslor de överräcker sina presenter och bringar sina hyllningar. Moderns uppfostran kunde nog upplevas som hård och okänslig snarare än fast, och manipulativ snarare än kärleksfull. På samma sätt väcker barnens uppvaktning högst blandade känslor hos festföremålet, som hellre ger än tar emot gåvor, då hon föredrar att andra står i tacksamhetsskuld till henne än tvärtom. Under Farmors samtal med Gud eller trotjänarinnan Emma, träder skuggorna ur det förflutna fram; hennes viljelöse toffel till make och älsklingssonen som tynade bort på ett sanatorium och vars utomäktenskaplige slarver till son nu tagit platsen som hennes särskilda favorit. Som för sin del inte drar sig för att med stor fräckhet försöka föra henne bakom ljuset. Till allt annat spetsar nu Farmor till det hela ordentligt då hon tillkännager att hon tänker sälja huset, där familjen bott i mer än femtio år. Har hon blivit alldeles ifrån sina sinnen?
#klassiker
