I Mike Kennys version av H C Andersens ‘Skönheten och odjuret’ blir sagan till en moralitet över skönheten, fåfängan och högfärden. Dramat gestaltas av tjänarna i Skönhetens pappas hushåll. De agerar ömsom närmast som en berättande kör, ömsom i berättelsens roller. I mellanrummet som uppstår mellan dessa bägge gestaltningsformer öppnas möjligheter för samtliga att agera resonörer.
