Louise och Mark befinner sig tillsammans i Marks privata skyddsrum efter en nukleär terrorattack. De är helt isolerade från omvärlden, på radion hörs inga sändningar och de vågar knappt snudda vid tanken på vad som hänt deras anhöriga och vänner. Helt utlämnade åt varandra är de föredömligt omtänksamma och solidariska. Så småningom börjar dock en viss bitterhet från Marks sida att sippra fram; har inte Louise och hennes mer sofistikerade vänner hela tiden häcklat Mark och gjort sig lustiga över det de kallat hans “paranoia” beträffande islamister och terrorhot? Har de inte betraktat honom som något av en inskränkt tönt med främlingsfientliga åsikter? Men nu, i den rådande situationen, där allt det vardagliga och välbekanta ohjälpligt förpassats till det förflutna, sitter Louise vackert där tillsammans med sin räddare Mark, i hans skyddsrum, med hans förråd av förnödenheter, på hans villkor.
