”Jag har inga egna barn. Men jag har en massa spekulanter. Ibland när jag går på gatorna med mina matkassar eller om jag bara går där arm i ärm liksom omfamnad av en kavaj hör jag dem. Jag har en kavaj. Den tillhör en sång- och dansman. När jag förlorar en människa sparar jag kavajen.”
Det går naturligtvis att uppfatta “Titta en älg” som en förfärligt rolig kritik av den svenska trygghetsnarkomanin. Kristina Lugn är lika kvick som Oscar Wilde. Men egentligen är pjäsen ett försvar av det ofärdiga livet. Och dess egen form – det improviserade, det lekfulla, det lyriska – är på ett förunderligt sätt den bästa medicin man kan få mot den rädsla Karlsson, Larsson och Ogebratt går och bär på. Virtuost, vågar jag nog ändå påstå. /Leif Zern, DN
Urpremiär 1999 på Teater Brunnsgatan 4.
