“Det var en gång en Annika som tappat bort sin dotter men fick ett barnbarn och därmed fick en vision, en begagnad visserligen, men ändå: tanken på Vällingby och idén om Folkhemmet, en varm samhällelig famn som bryr sig om sina barn och tror på ord som solidaritet och folkbildning.
Kristina Lugn lämnar nu döden därhän och skriver om en kvinna som tänker hoppas. Hon tar på sig en kappa lånad av fru Lenngren och skriver som en mor till en dotter – om någon som aldrig kunnat verkställa sin kärlek och en flicka som inte litar på sin mamma. Texten är också ett skildmässodrama ty Annika ska skiljas från Torsten som vill vara landshövding i stället för gift.
Annika tänker lämna radhuset och Vallentuna för att flytta till Fornminnesvägen 7, Vällingby – för att komma nära dottern Anna-Klara. Annika har en hemlängtan till den goda, politiska viljan. Nu irrar hon på allmänningen utanför radhuslängan med Torsten och möter grannfrun Ann och hennes döttrar Ammeli och Anneli samt närpolisen Roland. Alla ska till villaföreningsmötet. Här försöker man nu bli sig själva, försöker gräla, älska och glädja sig medan Kristina Lugn skapar lyriska ekvationer av deras liv.” /ur Lars Rings recension i SvD
Urpremiär på Stockholms Stadsteater 2005.
