1894 anklagades en fransk kapten, en viss Alfred Dreyfus, för att ha sålt militära hemligheter till Tyskland. Det hela var början på en 12 år lång rättsprocess som kom att dela den franska befolkningen i två läger. Emil Zola skrev en artikel under rubriken “Jag anklagar” riktad till presidenten.
Striden var total, på enda sidan en klerikal, konservativ gruppering, på den andra en republikansk vänster. Dreyfus blev anklagad för att vara av judisk härkomst, en våg av antisemitism gick genom landet. Affären blev en politisk kamp, en jakobsbrottning mellan modernitet och auktoritär makt förkroppsligad av militären och kyrkan.
Dramatikern Magnus Dahlström skrev 1996 ”Dreyfus”, en pjäs om skeendet där han fortsätter att undersöka vårt behov av syndabockar. /Lars Ring
Urpremiär på Östgötateatern 2003.
“stor komik mitt i eländet” /Ingegärd Waaranperä, DN
“En alla tiders skandal. /…/ Det är viktiga ord som också slår broar mellan tid.” /Brittmarie Engdahl, Folkbladet
“I ‘Dreyfus’ får den oskyldigt anklagade härbärgera de anklagande militärernas skräck för oordningen. De projicerar, enkelt uttryckt, sina tillkortakommanden på Dreyfus, som används som ett slags mytiskt reningsoffer. Det är detta slags krafter som i varje stund ger replikerna deras obönhörlighet, som en teatermaskin där den ena kuggen griper in i den andra och driver dramat mot det enda möjliga slutet.” /Claes Wahlin, Aftonbladet
